Vemod och stolthet...

Efter att ha haft en fin och underbar kväll på Folkets Hus i Faluns Stadsteater med showen Mistero Buffo och där jag blev ännu mer glad över att se så många unga kurdiska landsmän och landskvinnor i publiken och sedan ute i foajen som väntade och ville fota sig med mig så kan jag inte annat än säga att det var en toppenkväll.
Tack Falun Teaterförening och tack mina gamla och nya (svenska) fina landsmän för att ha gjort kvällen så bra som den blev.

Sedan blev jag och min gode turnéledare Lasse bortbjuden hem till hans barndomsvän Bosse som nu snart kl 03:00 fyller exakt 50år. Grattis säger jag till dig, Bosse och tack säger jag till den sena middagen och för det trevliga sällskapet.

Jag blir alltid glad och häpen över att se hur vanliga fina, reko människor verkligen är underbara, gästvänliga och trevliga så ända in i märgen, det gör mig hoppfull i en dyster värld och den varma och konstruktiva energin jag får av så fina människor som Lasses vän Bosse och hans fru Lisa, den räcker i flera månader tills jag träffar på ett nytt fint svenskt helhyllepar. Jag är glad och stolt över att ni ville bjuda hem mig till ert fina ombonade hem i Falun, tack, tack så väldigt mycket.

Just nu känner jag lite vemod och lite saknad för att jag inte såg mina fina elever i deras slutuppspel på Boulevardteatern. Men vad jag har hört och vad jag har läst så har de skött sig bra och varit väldigt jämna och väldigt roliga. Jag älskar er, saknar er och jag har haft privilegiet att få vara er rektor och lärare under 10 veckor. Tack för att ni är ni.
Nu jävlar ska ni visa att ni är bäst, kick ass därute!