måndag 18 augusti 2008

När jag var liten...

var jag ännu mindre.... men mina ögon var större... då ögon inte växer så såg dom ännu större ut på mig, då jag var mindre.
Men dom såg mer och ville se mer, dom var nyfikna, undersökande och nästan lite stirrande...

Jag såg storögt på dom stora, jag såg storögt på dom små.

Tack vare mina ögon såg jag mycket och insåg mycket.
Jag såg och insåg bl.a. att jag behandlades sämre för att jag hade mörkare hudfärg än majoriteten.
Jag såg också och insåg även att fastän jag ibland haft ett helvete och ibland, inte alltid... blivit diskriminerad och orättvist behandlad så var det ingenting... ingenting jämfört med hur man behandlade mina svarta bröder och systrar...

Det såg och insåg jag när jag var mindre.

Nu när jag blivit lite större har jag ibland glömt och se och inse att det fortfarande förhåller sig så...
Mina svarta bröder och systrar... ingen kan förstå eran situation, gråt, kamp och frustration... ingen.

Jag ser det och inser det och känner mig så svag och maktlös att jag för alltid vill blunda och sluta ögonen för att slippa se och inse att så är fallet...

Men vi kan inte blunda och får inte blunda, vi måste öppna ögonen.
Vi måste titta storögt, undersökande och nyfiket fråga som när vi var mindre och ställde fler "varför frågor" Varför är det så? Varför? Varför då? Jaha... men varför?

Orättvisor, förtryck och förnedring kan förhindras och ifrågasättas av ett litet varför...
Orättvisor, förtryck och förnedring fortsätter om vi accepterar och likgiltigt blundar och inte vill se och inse...

Öppna ögonen och titta och hitta... se och inse... få bättre sikt och insikt... se skikten och utsikten... se tiden för att ändra framtiden... för mig och dig... för hur ska VI kunna bli ett enda stort VI om man hela tiden får höra NI om oss...

2 kommentarer:

Rulle sa...

Så länge föräldrar lär sina barn
och kallar det tradition
Så länge skutan kan gå

Nicklas sa...

Så länge folk inte kan inse att alla är olika, även de själva, för att sedan acceptera det...